social darwinism (det ska stå så)

Jag hade en konversation om japansk mat med en gammal kursare, varpå vi oundvikligen stötte på ämnet Knasiga Saker Som Blir Ätna.
Stötestenen - hur har man tagit reda på vilka saker som går att äta?

I många ursprungskulturer lär man observera vad andra djur äter och sen antagit att det varit ogiftigt även för människor. Detta fungerar förstås inte i samtliga fall; pröva att ge choklad till en hund till exempel. Men sen vet man å andra sidan med besked vad som inte går att äta.

Det riktiga kruxet då - de saker som är giftiga när de är fel tillredda eller inte är behandlade?
Ta till exempel blåsfisken som i Japan kallas Fugu. Om man råkat peta på giftblåsan under tillredningen så är det i regel kört. Hur många fiskar blev ätna innan man fattade vilken som var giftblåsan och hur man får ut den utan att punktera den?
Vad var poängen? Hur jävla viktigt var det att äta en jävla blåsfisk!? Vem gick på att prova nästa exemplar efter att den förste rackaren dog?

Rätt svar: en dum jävel.

Med ett enkelt darwinistiskt överslag förstår vi att det här är ett ytterst gynnsamt mänskligt beteende - man blir av med dumskallarna och ökar samtidigt mängden näring som kan intas för egen räkning!

Sju biologer på Sveriges tre största universitet är just nu igång med att reda ut dessa banbrytande rön och vilken betydelse denna funktion haft för människans utveckling.
Det väntas spänt på resultat.