Depressionen

Jag undrar om ens tonårsdepression inte säger en hel del om en. Jag har det på känn.
Det känns mig som att alla har sin tonårsdepression. Somliga identifierar så starkt med den att de bär den med sig till vuxen ålder, trots allt vad sunt förnuft heter.

Det borde säga mycket för att det är vad som plågat en, vad man kommit till lags med och gjort till sin kanske första stora (medvetna) personlighetsmässiga vinst.


Min tonårsdepression handlade till en del om existentialism; hur är universum uppbyggt och vad är min roll i det? Jag fastnade för nihilismen som det enda rationella alternativet och det enda rationella alternativet tycktes vara att ta livet av sig, men det kände jag inte för!
Min tonårsdepression handlade till en annan del om sex. Mest om sex, faktiskt. Bristen på det.

Det hela slutade till viss del när jag kom till lags med nihilismen - att trots att livet kanske saknar mening så kan man lika gärna leva sig genom det. Alternativet är ju mest bara tråkigt för alla inblandade, slog det mig.
Det slutade till resterande del då jag träffade min första riktiga flickvän (ingen nämnd, ingen glömd).
Paradoxalt nog var orsaken till att jag blev goth (att jag mötte min flickvän och på så vis kunde sluta göra mig till för andra tjejer och börja leva ut vad jag kände för) också orsaken till att jag slutade vara goth (jag slutade vara tonårsdeprimerad). Det blev en viss bisarr eftersläpning, men det lärde mig också att det nog är bäst att lyssna till hur man känner sig och mindre på hur man tänker att man borde vara.

Och på den vägen är det!