Grevskap:

Jag har sett en film!!! Den handlade om en naiv man som föll offer för andras avundsjuka. Det ena ledde till det andra och vips satt han fängslad på en rysligt otrevlig ö där det bodde en något förvirrad präst samt en hel del råttor. Prästen hade gjort diverse rysligheter och även han blivit fängslad (dock inte för sina rysligheter utan istället för att han ångrade att han varit elak). Nu kommer den fina touchen med filmen... istället för att mannen blir djupt olycklig och dör lär prästen honom allt från Newtons lagar till hur man slåss. Sedan dör prästen av som han säger "en punkterad lunga" (jo, det är sant. Prästen säger själv att han har en punkterad lunga och att han snart dör) och vår olycklige vän lyckas fly med endast hämnd på hjärnan (de som lyckats fängsla honom skall straffas). Innan prästen dör, i en av de där fint förutsebara scenerna som alltid finns, rosslar han fram något i stil med "här är en karta, *host*. Here be treasure!" och så dör han.

Under resten av filmen är vår naiva vän helt vild och galen och styr upp lite hämnd iförd diverse grevliga hattar för att sedan förlåta, vilket leder till att filmen kulminerar ute på en mark med lite allmänt svärdsfäktande och han vinner både guldet, brösten, vännen och en son han inte visste fanns...

Woho, idag var blogger snäll mot mig så nu fick jag lägga in bilder, här har ni så en grevlig hatt! (edit: Innan bilden lades upp stod här: Här skulle det finnas en fin bild på en grevlig hatt men eftersom blogger lierat sig med satan får ni först se den imorgon!)

Just nu letar jag efter ett fängelse innehållande en präst och massor av råttor. Det skall vara sådär lagom otrevligt, gärna med äldre fångvaktare med trevligt skägg som bjuder på kakor när det blir för jobbigt att sitta inspärrad.

Resten av tillvaron har jag fyllt med Sartre, huvudvärkstabletter och pernod. Läste en novell som började helt underbart; den handlade om ett litet barn som gick runt och vägrade tro på existensen, vilket tog sig diverse olika uttryck (han torterade djur och konfronterade deras lidande med "ni finns ju inte!", tittade lömsk på sina föräldrar och anklagade dem i det tysta för att enbart spela rollen av föräldrar). När pojken blir äldre så övergår hela historien till att berätta att pojken först blir homosexuell varpå han ångrar sig och istället blir anti-semit. Det var ungefär där jag blev fast övertygad om att Sartre är helt ofantligt mycket 90-tal!
Det håller ju inte att hålla på att skriva sådär. Nå, nu skall jag sova, låta bli att drömma och lyssna lite på Bob Marley (vet inte helt i vilken ordning men det ger sig nog så småningom).

Jag bjuder er god natt!