Som det kan gå!

Livet, denna centrala ingrediens i flufcopters pulserande existens... Detta är ju i sitt väsen, då och då rörigt. Då händer det sig ibland att man slarvar bort saker och ting. Jag har således slarvat bort ett preliminärt inlägg till flufcopter som jag dock hittat igen. Det låg där, alldeles ensamt på skrivbordet och tänkte säkerligen något i stil med "oj, oj, oj, nu dör jag snart och ingen kommer att komma ihåg mig för något som helst. Jag kommer för evigt vara ett glömt inlägg utan vare sig familj eller bil. Och jag som precis träffat en brud av helt tokig kaliber, så blir jag bara glömd! Livet är så orättvist!". Men misströsta ICKE! Ikväll och alldeles på direkten blir detta glömda inlägg nu publicerat. Har för övrigt fått lite sura mail av min ryske kontakt om att vi tappar tittarsiffror i landet med stort R eftersom det som vanligt går ungefär 3 år mellan inläggen här på flufcopter (Bitter? Jag?! Nej inte då!)

På de lite mer lokala fronterna har jag utöver att genomföra en revolution i ett litet, ganska gay land, även flyttat. Den tidigare alltför osexiga boningen är nu bortbytt mot ett flytande palats med fontäner, art deco-statyer och andra mer eller mindre viktiga tillbehör som en butler vid namn James, ett spöke som bor under soffan i vardagsrummet, en matmor som bara tillreder små snittar med vällagrad hårdost och paprika på, en galen, fransk vetenskasman vid namn François samt ett litet stall med 4 väldigt små hästar (vi saknar dock fortfarande ett köksbord).

Mannen på bilden har inget med min flytt att göra, lastaren lånade jag dock ett par timmar för att flytta "my priced collection of antiques"...


Skall spendera helgen i Malmö, Geas har tydligen någon form av tillställning men den är jag möjligen alldeles för fin för att besöka! Men nu; det glömda inlägget skall göra sin röst hörd:

____________________________

One week and counting...

Sommaren är inrättad så att den tar slut. Ganska snart faktiskt. När sommaren är slut skall man återgå till att vara ambitiös, gå upp tidigt, få lite rutin på det här med diktskrivandet, börja spela korgboll (WOHO!!! Sedan jag var 12 har jag alltid velat använda uttrycket "korgboll", äntligen!) och för en gång skull gå igång med att rädda världen. Det känns givetvis vemodigt så som saker bör kännas när de tar slut. Men! Misströsta icke (jag vänder mig åter till den dristige läsaren), jag har tagit lite trevliga beslut om att det minsann är dags att vara lite mer i staden med stort M... Skall försöka fara lite mer fram och tillbaka. Planen är ju att jag skall jobba lite så pengar borde flöda likt grädde (eller något med likadan konsistens).

Det är ju tyvärr även dags för den mer eller mindre otrevliga tid då folk går runt och tjatar om att "nu är det minsann höst i luften" varpå man önskar sig en stor yxa eller annat trevligt tillhygge att liksom markera att "nej du, nu tycker jag vi slutar prata om sådana trivialiteter och istället pratar om livet och kärleken" (inte för att jag på någon vänster skulle få för mig att skada någon, någonsin. Eller jo, rätt många och till råga på allt rätt mycket. Men det pratar vi om en annan gång).

____________________________

Så kan det alltså gå... Ha det fint allihopa. Vi ses imorgon!