Verkligheten bakom orden

Ja, någon sann verklighet bakom ett ord finns ju inte för en postmodernist, men vad kan man egentligen ha sagt med ett uttryck som "håll dina vänner nära, men dina fiender närmare" ?

Hur håller man sina fiender nära?
Fikar man med dem för att lära känna dem?
Super man tillsammans med dem för att de ska lätta på sitt undermedvetna?
Försöker man ännu hårdare att komma dem nära för att de istället ska bli ens vänner?
Eller försöker man spionera mer på dem än på sina vänner, à la WW2?

Jag har i alla fall aldrig någonsin hållit en fiende nära. Däremot har jag många gånger varit snäll och trevlig mot otrevliga personer för att de inte ska vara så otrevliga. Nåt annat tillvägagångssätt kan jag inte föreställa mig. Det ligger ju liksom en viss distans inbakad i begreppet Fiende. Ju närmare man kommer desto mindre Fiende handlar det om. Om Nazi-Tyskland hade spenderat mer tid med att bli kompis med sina grannar istället för att ränna runt i pansarfordon så kanske de hade lyckats bättre, och fått Lebensraum inte genom vad de tog utan genom vad de fick. Nu blev det istället ett jävla larm och lidande och spionerande för att hålla sina fiender närmst. Jobbigt!
Jag tror alltså som så, att man kommer längre med kärlek än med misstänksamhet.

"Jag vet att du bara har en pungkula."

"Då ska du veta vad jag vet om Stalin!"