Blev det där rätt egentligen?

Two wrongs don't make a right, heter det som bekant i den stora bananrepubliken i väst. Vad är det jag har i åtanke?
Kvinnlig frigörelse! Hämndbegär! Vendetta! Allt i samma förpackning.

Jag gillar Veronica Maggio. Jag tycker att hennes Havanna Mamma är en schysst låt, men vad är det hon sjunger om egentligen?
Hon presenterar det i ett positivt sken att en kvinna lämnar sin familj för att ta hand om gatubarn i Havanna. "Jamen," kanske ni tänker, "vad är det för fel med det?"
Att fly från sin familj för att ta hand om andra barn kanske är svårt att se som psykologiskt riktigt, men det åsido handlar det här om en vuxen människa som överger sina barn för att leva ut sina drömmar.
Såsom så många män har gjort förut.

Vi är den faderlösa generationen, vi vars fäder fastnade nånstans mellan samhället och sig själva, som inte hade samvete nog att stanna kvar.
Var det så bra egentligen?

Vi har fått nya familjemedlemmar, blivit misshandlade, sett nya ställen, bott i kollektiv, blivit utslängda, sett vår trygghet ryckt från under fötterna på oss, lärt oss nya språk. Spridda intryck. De flesta av oss hade nog varit mer nöjda med en pappa som var nöjd med sin familj.

Vilket leder oss till grundbulten i detta mitt feministiska argument - handlar det om att män ska bli lika bra som kvinnor, eller att kvinnor ska bli lika dåliga som män?
Blir det bättre av att kvinnor gör om mäns gamla misstag? Blir det inte bättre om alla slutar upp med dåliga beteenden? Män mår inte bra av att bete sig illa, så varför skulle kvinnor må bättre?
Är det en frihet att kunna betrakta människor som köttpåsar man ska knulla?
Eller borde helt enkelt ingen se det så?

Drömmer om att göra crêpes i Paris istället