Mänskligheten anses ofta, något godtyckligt, indelad i generationer. Ibland sorteras den efter vem som födde vem och, populärt här i väst, efter vilket årtionde man är född.
Alla som rumsterar i den här bloggen och de flesta som omnämnts i den är födda på 80-talet.
Som den kulturhistoriska hjälte och frontfigur jag kommit att framträda som tänker jag axla rollen som krönikör över vår generation.
Varje generation har nån form av grundbult som formas i folks huven av någon godtycklig anledning och som sedan okritiskt självproducerar sig i folks sinnen tills det blir en vedertagen sanning.
40/50-talisterna var boomer-generationen. "Generation me" även kallad. Det egoististiska köttberget som håller landet i ett järngrepp och kommer kämpa med näbbar och klor för att Sverige ska bli en geriatrokrati.
Vad kan man tro att grundbulten är hos 80-talisterna (och då kanske också 70- eller 90-talisterna) ?
- konservatism -
Tänk på det.
Ungefär omkring vår tjugonde födelsedag blev alla galet nostalgiska. Det handlade om barndomen - leran man lekt med, ställen man var på, serier man såg. Och allt var bra. Även det dåliga. Det här verkar vara något som tidigare generationer gjort först när man faktiskt blivit ansedd som gammal, eller så blir man ansedd gammal så fort man börjat vara nostalgisk.
Har samhällets snabba utveckling lämnat oss handfallna och tagit ifrån oss det vi älskat innan vi hann älska klart?
Vi spelar Nintendo åttabitars för att återuppleva en skymt de varma, oskuldsfulla stunderna i barnrummet, när hela världen uppfylldes av det nobla målet att klara spelet, till skillnad från en kall, rå värld där vi besegrats av sarkasm, ironi, likgiltighet och cynism, istället för att bara blivit besegrad av Bowser för att strax därpå pröva lyckan igen.
Vi hatar förändring. Hur många gånger har du i din närhet hört
"Jag är sån jag är och inget kan förändra mig! Jag vill bli älskad för den jag är!" ?
Det finns en uppfattning om att ens väsen är oföränderligt och kanske går att kompromissa med, men det är inget man ska göra. Ingen vill ändra sig för att bli älskad, vilket måste vara en skillnad från tidigare generationers resignerade accepterande av sin partners fel och brister och egentligen förskräckliga beteende. Om boomer-generationen var pionjärer på att skilja sig kommer vår generation att vara de som utvecklar företeelsen till ett faktum i förhållanden. När vi väl kommer samman, vill säga. Tidigare generationer har sett det som ett faktum att man ska skaffa barn. Inte så nuförtiden. En del väljer att vara barnlösa. Rädsla för förändring? Rädsla för uppoffring? Ett intellektuellt övervägande om vad det egentligen handlar om att skaffa barn?
Tesen om varför det går som det går i folkomröstningar säger att det konservativa alternativet alltid kommer att ha starkast uppslutning, och det gör sig lätt att applicera det på den här situationen också. Rädslan tar överhanden. Kanske är vi inte konservativa, utan bara dödligt rädda?
80-talisterna är för övrigt också en boomer-generation. Boomer-generationens boomer-barn. Förutom just årgång '83. Eliten måste förstås vara fåtalig.
Men ja - alla generationer suger på sitt sätt.
