Som det kan gå!

Livet, denna centrala ingrediens i flufcopters pulserande existens... Detta är ju i sitt väsen, då och då rörigt. Då händer det sig ibland att man slarvar bort saker och ting. Jag har således slarvat bort ett preliminärt inlägg till flufcopter som jag dock hittat igen. Det låg där, alldeles ensamt på skrivbordet och tänkte säkerligen något i stil med "oj, oj, oj, nu dör jag snart och ingen kommer att komma ihåg mig för något som helst. Jag kommer för evigt vara ett glömt inlägg utan vare sig familj eller bil. Och jag som precis träffat en brud av helt tokig kaliber, så blir jag bara glömd! Livet är så orättvist!". Men misströsta ICKE! Ikväll och alldeles på direkten blir detta glömda inlägg nu publicerat. Har för övrigt fått lite sura mail av min ryske kontakt om att vi tappar tittarsiffror i landet med stort R eftersom det som vanligt går ungefär 3 år mellan inläggen här på flufcopter (Bitter? Jag?! Nej inte då!)

På de lite mer lokala fronterna har jag utöver att genomföra en revolution i ett litet, ganska gay land, även flyttat. Den tidigare alltför osexiga boningen är nu bortbytt mot ett flytande palats med fontäner, art deco-statyer och andra mer eller mindre viktiga tillbehör som en butler vid namn James, ett spöke som bor under soffan i vardagsrummet, en matmor som bara tillreder små snittar med vällagrad hårdost och paprika på, en galen, fransk vetenskasman vid namn François samt ett litet stall med 4 väldigt små hästar (vi saknar dock fortfarande ett köksbord).

Mannen på bilden har inget med min flytt att göra, lastaren lånade jag dock ett par timmar för att flytta "my priced collection of antiques"...


Skall spendera helgen i Malmö, Geas har tydligen någon form av tillställning men den är jag möjligen alldeles för fin för att besöka! Men nu; det glömda inlägget skall göra sin röst hörd:

____________________________

One week and counting...

Sommaren är inrättad så att den tar slut. Ganska snart faktiskt. När sommaren är slut skall man återgå till att vara ambitiös, gå upp tidigt, få lite rutin på det här med diktskrivandet, börja spela korgboll (WOHO!!! Sedan jag var 12 har jag alltid velat använda uttrycket "korgboll", äntligen!) och för en gång skull gå igång med att rädda världen. Det känns givetvis vemodigt så som saker bör kännas när de tar slut. Men! Misströsta icke (jag vänder mig åter till den dristige läsaren), jag har tagit lite trevliga beslut om att det minsann är dags att vara lite mer i staden med stort M... Skall försöka fara lite mer fram och tillbaka. Planen är ju att jag skall jobba lite så pengar borde flöda likt grädde (eller något med likadan konsistens).

Det är ju tyvärr även dags för den mer eller mindre otrevliga tid då folk går runt och tjatar om att "nu är det minsann höst i luften" varpå man önskar sig en stor yxa eller annat trevligt tillhygge att liksom markera att "nej du, nu tycker jag vi slutar prata om sådana trivialiteter och istället pratar om livet och kärleken" (inte för att jag på någon vänster skulle få för mig att skada någon, någonsin. Eller jo, rätt många och till råga på allt rätt mycket. Men det pratar vi om en annan gång).

____________________________

Så kan det alltså gå... Ha det fint allihopa. Vi ses imorgon!

Jordens undergång?

Det är rätt skönt att vakna, stöka runt lite hemma, äta lite frukost, rota lite på nätet och sedan upptäcka att TT redan bloggat åt en... Jag menar, läs detta;

"En berusad värmlänning hotade tre norrmän till livet, körde in i deras bil och jagade dem till skogs innan han satte eld på deras fordon."

Tror jag skall sluta läsa böcker nu, all konst är med detta inslaget föråldrat, omodernt och tokigt tråkigt!


"Din mamma är en värmlänning"

Varför gillar ingen Ebba?

Jag går från klarhet till klarhet i frågan.
Först trodde jag att jag var ganska ensam om saken; att det bara var jag som hyste nån slags oresonlig aversion mot den ursvenska, blonda ikonen. Men sen jag hört att till och med någons mormor börjat morra och muttra när damen i fråga visade sig i teverutan, så förstår jag att ensamhetens dagar inte är här.

Men vad är det som sporrar oss?

Om vi utgår från min situation:
Är det för att hon är lång, blond, snygg och smart? Det finns långa, snygga och smarta kvinnor som jag gillar. (Minst två!)

Är det för att hon röner stor framgång? Kanske, men i så fall för att hon inte gjort sig förtjänt av det. Vad är hennes talang?

Är det för att hon skriver om så urbota dumma saker? Vi närmar oss alldeles säkert pudelns kärna. Hon frossar i ytlighet, profilerar utseende och utseenderelaterade produkter som meningen med vår existens, framför allt annat. Inte en meningsfull relation så långt ögat kan nå. Bara att vara snygg. I vilket syfte?

Antagligen är det nog så att hon borde veta bättre, en intelligent ung, svensk kvinna med priviligierad bakgrund ska veta bättre. Hon ska inte profilera utseendet som en kvinnas bästa tillgång, inte backa ifrån det arbete som gjorts på jämställdhetsfronten, inte uppmana folk att drömma om att spendera 75% av sin disponibla lön på materiella saker som bara hon har råd med.
Framför allt ska hon inte komma undan med det.

"Skit du i vad jag tycker!"
Det är just vad jag inte kan göra

Det var fredag, jag var trött. Jag sov för att vakna, åt tacos och drack vin. Lyssnade på någon form av emo-rock och beställde helrör. Hamnade på någon form av bisarr pub där vulgära människor vrålade och beställde drinks... Allt slutar med att jag pratar med en fantastiskt snygg isländska och hastigt och lustigt blir jag presenterad för chefen för en slags elektronik-kedja här i Odense.

Nu är jag hemma... Saknar folk som bör saknas, samtidigt som allt snurrar... hör bra musik som förespråkar hasch och har ätit falafel. Sömn!?

Vad är det egentligen som händer!?!

"Nu skall det surfas porr!!!"

eFtErÅr

Det är höst nu. Det kan det förvisso bloggas helt fantastiskt mycket om men, nej, "now is not the time!".
Jag har i samråd med kräftan Freud utnämnt lite olika saker, eller rättare sagt; vi har spånat lite på vad som blir höstens låt... Nena har på någon vänster blivit lika ointressant som en slagen spånskiva, det är väl inget att göra egentligen. Gråta kanske? Nej, det låter dumt. Bättre i sådana fall att rusa mot ljuset och den eviga festen... OJ, OJ, OJ på så många plan.

Satt som sagt och drinkade och vände lite skivor med kräftan Freud när vi hittade det där... Damen i fråga har en röst som slår en i magen på ett sätt som gör att man liksom känner för att "hey, du slår bara en gång till, eller förresten, du slår bara tills du känner dig nöjd, glad och framförallt lycklig för det är nämligen det jag känner nu!".

Imorgon precis som ikväll, är det fest!

Fred, kärlek, små barn och simhallar!

Ondskans rot (en övning i postmodernistisk solipsistisk perspektivanalys)

Här ovan ser ni en bild av den nordiska bronsålderskulturens utbredning.
Det var ungefär vid den här tiden som ett relativt litet gäng svettiga dårar irrade upp i den här avlägsna parentesen i Europa. De kanske kom från den frodiga myllan i området runt Svarta Havet, drivna av brist på utrymme eller idiotiska idéer om hur man blir en Stor Människa.
Kanske hade en av dem bara ett öga.
Här mötte de vad som kanske kan kallas proto-finnar och etablerade sig som ett slags herrefolk i den här primitiva avkroken.
Men folk pallade inte riktigt uttala allt som de här nykomlingarna.
Resultatet?
- En slags brytning som idag kallas den germanska språkgruppen. Långt ifrån den nazistiska idén om ett rent, "ariskt" språk.
Några år senare gav männen (kvinnorna kan ingen klandra) i den här halvrövade massan upphov till så många vackra saker som kommit att färga historiens duk i de många nyanser vi har i dag:

Roms fall. (för att någon gotlänning var hungrig)
Imperialismen. (för att få nya och intressanta saker att äta)
Nazismen. (för att någon ville ha mer mat, och allt för sig själv)


Som ni ser löper en röd tråd genom de olika förehavandena. På något vis tycks den germanska folkgruppen genom åren kombinerat mat och död på ett makabert storslaget vis.
Men varför detta?
För att det enda halvt vettiga man kan få ut av jorden i norra Europa är korv och rovor?
Till och med Lebensraum-konceptet handlade om att få tillgång till den feta Ukrainska myllan. Längtan att sitta och mysa med en kopp té i en persikolund måste plötsligt blivit överväldigande när någon satt och drack snaps under en våt gran.
De germanska folken tycks ha piskats på av känslan att det måste finnas något bättre ställe att bo på där ute nånstans, med bättre mat att äta.
Nu har vi förstås fått såna fina och kulturrelativistiskt intressanta detaljer som kebab, pizza och sushi att variera vår kost med, så det behovet håller folket ännu i schack.

Men vädret är detsamma.

Visst känns det ännu tungt när höstmörkret faller.

Vad gör man?

Man invaderar Thailand.